Stordrift darling

Novelle Skrevet av

Partysvensker-go-home-tagging-Foto-Terje-Lavik-CC-BY-SA-2.0_schedule_banner

 

 

 

 

I disse svenskjævel-tider har bøygen gleden av å presentere denne sosialrealistiske skildringen av svenske arbeideres hverdag på en norsk fabrikk. Teksten er skrevet av Jenny Dellegård. Hun jobber som forlags- og markedsekretær i Forlaget Manifest, er med i det feministiske bookingkollektivet FemmeBrutal, og skriver for Fett.

Stordrift darling

Den stora fabrikspipan andas tjock, grå, rök. Molnet matchar himmelen och den gör såhär varje dag. Tar en vilopaus på natten. Stoppar maskineriet, och då sover tröttkörda kroppar i små radhus som de sparat handpenning till och gubben jobbar antagligen också på fabriken. Maria Larsson går genom grinden. Den gnisslar. Solen ska snart vakna och hånle genom oputsade fönster, men skyn kommer inte låta solstrålarna komma fram förrän om två timmar. Maria tar går upp trapporna, tar upp det lilla plastkortet och stämplar in. Stämpelsystemet är nyligen uppdaterat, så nu är det verkligen inte möjligt att snika till sig extra minuter. Till och med toalettbesöken ska registreras digitalt. De två minuterna det tar att torka sig med strävt industripapper ska upp i rymden och tillbaka igen. Registrera att arbetstimmen var 58 minuter och inte 60. Vid ytterst få tillfällen är pappret mjukt.

Uniformen åker på i omklädningsrummet. Vita träskor, vita byxor, mörkblått underställ i ull. Kläder som kvättas rena varje natt av kvinnliga kraftampuller. Händer som jobbar systematiskt. Som spricker, smörjer in sig med kräm och jobbar systematiskt. Arbetskläderna är något stora för Maria. Hon bantar inte. Är heller inte träningsnarkoman, men äter för små portioner och dricker sig mätt på cola light. Hon sätter på sig den vita rocken på, sätter upp håret i en knut som täcks med nät. De stora hörlurarna åker också på, de både håller tinnitus och andra hörselskador borta, men är också ett verktyg som underlättar verklighetsflykt.

Folk sprider ut sig, och fabrikens vinklar och vrår fylls av människor vars mentalitet skiftar markant. Lukten av kött som ska mixas, malas och blandas till korv blandas med parfymdoft i diverse varianter och botaniserar sig upp genom Marias näsborrar. Taxfreeshopping hör de industriarbetande kvinnorna till. Nagellack är inte tillåtet där inne, det kan flagna av och lägga sig i korvpaketen. Det kan bli skandal, säger chefen. Men Coco Chanel i överdos är helt i sin ordning. Där behövdes ingen klarsignal, förgifta på, ett konsensusbaserat beslut. Det är en myt att arbetarklassen har dålig smak, tänker Maria och andras bara med munnen när hon går förbi Bente. Dyrt och lyxigt ska det vara, säger hon och mobiliserar via sms till en ny runda med Danmarksfärjan.

Avdelningsledaren delegerar dagens första arbetsuppgifter. Marias är att stå vid bandet. Rensa bort de trasiga korvarna och lägga dit nya. En uppgift någon sannerligen måste göra, men ett uppdrag som inte passar alla. Plasthandkrutinerna måste vara på plats, kroppen måste ha en någorlunda normal muskelmassa. Korvarnas transportbana rullar i ett relativt raskt tempo, men en rutinerad och halvkoncentrerad hänger gott med. Band, synonymt med kedja och bojor, men för den som aldrig har satt sin fot på en fabrik så slår detta i princip alla typer av vikariat i offentlig sektor. Maria vet. Maria har torkat pensionärsröv. Hon har suttit med telefonen i högsta hugg och väntat på att Adecco ska ringa och ge henne ett underbetalt graveyaard shift. Maria vet. Rihanna i radiolurarna. Nu ska hon stå med Bertilsson. Han har redan plasthandskarna på.

– Vi gifter oss snart, Narissara och jag, säger han.
Maria är morgondåsig. Armarna känns redan tunga och hon behöver fylla på med koffein. Bertilsson talar som ett fjäderfä. Narissara betyder smart kvinna, har han sagt. Hon är från Thailand. Bertilsson hade det svårt med kärleken förr. Han gillar inte röda roser. Han blir förbannad när Arbeiderpartiet delar ut röda roser på torget och pratar om att alla ska med. Jag blir aldrig socialdemokrat, har han sagt. Livstilssjukdomar har drabbat honom, kanske han blev bitter då. Kanske Arbeiderpartiet vill förbjuda socker, så som de förbjudit Segway. Bertilssen bryr sig garanterat om Segway, tänker Maria och spänner på sig plasthandskarna. Han har för stor mage och dålig kondition. Har ätit sju sorter för många gånger. För regelbundna kaffepauser med tillhörande kanelbulle. Alltför mycket krim på TV och så är inte Narissara konsekvent i sitt bruk av konstgjort socker. Hon vill ha riktigt varor, bara det att Bertilsson lider av diabetes typ 2. Betilsson vill gärna använda n-ordet, men har lärt sig att det inte alltid passar.

– Men bröllop. Vi ska bjuda hela avdelningen. Du kommer få ett handgjort kort, Maria.
Bertilsson tar bort en trasig korv, den glider mellan hans fingrar och flyger nästan mot väggen, men han klarar att hålla fast den. Lägger en ny, hel korv i springan på bandet. Maria funderar på om det är äkta kärlek eller inte, men det spelar ingen roll. Om Bertilsson är lycksalig och bekymmersfri, och Narissara får ut ett eller annat av att knulla Bertilsson, så är det ju oavsett en win-win situation. Närhetsprincipen står ganska fast. Narissara skrattar kanske åt hans skämt, och tänder säkert stearinljus på fredagskvällarna. Riskokaren står säkert på dygnet runt och Bertilsson är högst sannorlikt en person som är för giftemål på tvärs av landgränser, så länge de som ska giftas in inte kommer från ett muslimskt land. I Malaysia är de muslimer, säger Maria. Bertilsson säger ingenting. Han babblar vidare om en framtida motorcykeltur till Kongsvinger och Maria ser Narissaras tjocka, svarta, asiatiska hår fladdra i vinden samtidigt som de kör i riktning Mc Donalds.

Det kan vara obehagligt att känna en fabrik så gott, att du vet om alla sprickor i det vita kaklet på avdelning 3. Du vet hur koppen såg ut när den i december träffade golvet med en smäll, och det är relativt längesedan, och kaffet sprutade ut över väggarna och porslinssplitter satte sig under den ena träskon och kanske den lilla flisan sitter kvar där ännu. Kaffefläckarna gnuggades bort när städerskorna från Somalia kom efter att de sista industriarbetarna gått av sitt skift och de fick bort allt utom en liten brun strimma. Kaffet sitter där på väggen och vittnar om den samma dagen som Maria Larsson kände att blodådror, inre organ och saliv svullnade. Hon blev plötsligt blyg och rodnade. Den dagen Anders på packavdelningen hade bestämt sig. Han doftade som vanligt. Hon var i total extras och såg framför sig hur de skulle ligga under den grå filten tillsammans på söndagar, sticka ut för att käka pizza, kyssas när de är trötta. Eufori svepte in över henne då hon såg de framför sig, ätandes potatismos på tisdagar, med en god stek, dela en flaska rött. Hon var hög. Hög som ett hus. Parken senare den dagen var en artifisiell, grön park där fötterna svävade över gräset. Hon stryker en liten tår ur ögonvrån. Inte med fingret, för plasthandskarna är fulla av korvspad, men med ena rockärmen. Kroppen ömmar, bränner. Anders och Maria stämplade in samtidigt imorse. De kommer inte att sitta brevid varandra i lunchen. Heller inte sitta i rökrummet under kafferasten. Kollektivavtalet på fabriken säger att det måste vara fem minuters rast en gång i timmen. Belastningsskador.
– Psst, säger Bertilsson. Jag vet hur vi kan lura det nya stämpelsystemet.
Maria drar på munnen. Skrattgropen i vänster kind kan anas. Ögonen smalnar. Utanför snackas det om industridöd.

Foto: arbeiderpartiet.no